Kring Kävsjön, Smålands märkligaste fågelsjö

Edward Wibeck (1877-1972) har mer än någon annan bidragit till att fågellivet i Finnveden i allmänhet och Store Mosse i synnerhet inventerats och dokumenterats. Hans uppsatser är en stor tillgång både som historik och som referensmaterial. Han föddes i Kållerstadtrakten och Draven var förstås ett givet utflyktsmål. Men det var Store Mosse som blev objektet för hans första stora uppsats "Fågellifvet på västra Smålands myrar och kärr", som han skrev 1904, samma år som han var klar med sin examen vid Skogsinstitutet.
Den och artikeln "Kring Furen, Flåren och Vidöstern" är hämtade från en antologi som heter "Natur i Småland". Den är utgiven på Bokförlaget Svensk natur 1950
.

Till de icke så få områdena i vårt land, vilka under senare år varit fridlysta i huvudsakligt syfte att bereda skydd åt ett rikt eller annars intressant fågelliv, hör också Kävsjön i Kävsjö socken av Jönköpings län. Fridlysningen, som även omfattar sjöns strandområden till något växlande bredd, högst omkring 1½ km, utfärdades förra gången den 27 juni 1930 och gällde då utgången av år 1935; genom kungliga kungörelsen den 11 november 1935 (nr 579) har den förlängts ytterligare fem år framåt, dvs. till slutet av år 1940.

Låtom oss alltså förflytta oss till ort och ställe eller kanske till en början blott till Hädinge by omkr. 1 1/4 mil NV om Värnamo. Den numera busstrafikerade vägen Värnamo-Kävsjö går tvärs genom byn, som även har förmånen att på någon kilometers avstånd mot S ha Hädinge station på järnvägslinjen Borås - Alvesta. Resan dit är alltså lätt. Tvärs över mossen går järnvägen fram, så gott som hela den 7 km långa sträckan mellan Hädinge och Hillerstorps stationer vilar på en sammanhängande bank över torvslätten. På hela den synliga delen av denna slätt norr om järnvägen och på ett brett bälte söder därom är mossen översållad av grå tak i hundratal; det är torklador tillhöriga Hädinge torvströfabrik. Med kikaren för ögat se vi också att mossen mellan ladorna är full av stora fyrkantiga torvtag och stackar av nyupptagen torv. På en areal av c:a 1750 hektar beräknas 32½ miljoner kbm lufttorr strötorv kunna uttagas. Själva fabriken, som är byggd för en årsproduktion av 150 000 torvbalar, ligger på "Söderö", ett fastmarksparti i norra kanten av myren närmare 4 km nordväst om vår utsiktspunkt, från vilken den är skymd av en skogsudde.

Långt bortom det område, vartill än så länge torvtäkten är förlagd, breder sig dock fortfarande den stora vildmyren. I stilla vårkvällar ljuda därifrån tranornas skorrande och likväl så klangfulla spel samt spovens porlande drillar; uppe i byn spådde man förr väder med ledning av fågelrösternas större styrka från öster och väster.

Gå vi ned till myrkanten, stöta vi där, liksom i allmänhet vid de s k högmossarna, på en förhållandevis sank, kärrartad "lagg", som bildar ett mer eller mindre brett band mellan fastmarken och den typiska, stortuviga högmosseterrängen längre ut. Vissa delar av Blådöpet, vilket här och där vidgar sig till ett par tre hundra meters bredd, äro bevuxna med ganska täta och vidsträckta ruggar av bladvass. Även små öppna vattenhål med såväl gula som vita näckrosor förekomma talrikt. Det skulle föra för långt att i övrigt här dröja vid de många olika former av sankmarksvegetation, som karakterisera olika delar av Blådöpet. Sannolikt har väl detta fått sitt namn av den blågrå s k träskstarren (Carex livida), som täcker och ger färg åt stora delar av dess lösare, gungflyartade ytor.

Sjösänkningarna i Store Mosse på 1800-talet

Vi vända nu åter till byn. Att utsikten mot väster under årtusendens lopp hunnit att avsevärt förändras har ju sannsagan om Forn-Bolmen ådagalagt. Men även den som sett Hädinge by för endast hundra år sedan, skulle finna att stora förändringar skett. Kanske minst åt väster, men desto mera åt öster och norr!

Själva byn var då en klunga låga, jordtäckta stugor, belägna på backslänten strax öster om den nuvarande byn. Åt detta håll gränsade ej såsom nu en väldig, i brungrönt skiftande starrmad mot inägor och hagmark, utan en lika vidsträckt sjö, Horsjön, med ett flertal holmar. Också mot norr hade myrlandskapet en väsentligt annan prägel. Det dominerades åt detta håll av ett vatten, flerdubbelt större än den nuvarande Kävsjön och stående i direkt förbindelse med Härsjön ett stycke längre mot öster. Mellan Hädinge och sockenkyrkan på Kävsjöns fanns ingen farbar väg, utan nödig samfärdsel skedde sommartiden huvudsakligen båtledes över sjön, där Hädinge by uppgives ha ägt en större s k kyrkbåt.

karta ks 1800
Figur 1: 
Kävsjö Stormosse med omgivningar i början av 1800-talet enligt karta i Allvins "Beskrifningar över Östbo härad i Jönköpings län 1852"

 

Det intresse för sjösänkningsföretag, som i så påfallande grad präglade senare delen av Carl XIV Johans regeringstid, gick också ut över tvenne av sjöarna i Kävsjö mosse. I sin "Beskrivning Över östbo Härad i Jönköpings län" 1852 skriver härom Allvin, att "genom en omtänksam och driftig bondes, Isak Johanssons i Uppebo, nitiska bemödande företogs 1840 någon sänkning af Kävsjön samt så kallade Härsjön, hvilka sammanhänga genom ett smalt sund och hafva lika vattenhöjd. Arbetet bestriddes af strandegarna utan statsbidrag".

Genom sänkningen, som verkställdes genom fördjupning och här och där rätning av
sjöns gamla avlopp, Fläsebäcken, ut till Storån, så gott som helt försvann Härsjön, och Kävsjön förminskades till mindre än hälften av sin förutvarande vattenyta, ja, vid lågvatten till endast en bråkdel därav. Djupet i den kvarvarande lilla restsjön uppgår under dylika torrperioder i stort sett endast till en eller annan decimeter. Runt den sänkta sjön har en bred bård av flack, nu mestadels starr- och porsklädd lågmark kommit i dagen. Överst dvs. längst i söder och väster, på den ansenliga landvinning som gjordes längs den gamla Kävsjöns södra och västra sidor, anlades kort efter sänkningen den nuvarande körvägen mellan Hädinge by och Kävsjö.

Den förut omtalade Horsjöns urtappning verkställdes först 1872, varför än i dag åtskilliga åldringar leva som minnas sjön. Också på den generalstabskarta, vilken tills för kort tid sedan var den enda som kunde fås, finnes sjön utsatt (fig. 2). Vattenavledningen skedde genom upptagning av en kanal från sjöns östsida ut till Lagan i närheten av Hörle. Helt nyligen har fråga väckts om att genom ytterligare fördjupning av denna kanal söka en fullständigare torrläggning av den gamla Horsjöbottnen. Från flertalet strandägares sida önskas dock f.n. ingen ändring i sådan riktning.

karta ks 1874
Figur 2: Store Mosse 1869 (Efter H. Osvald, Sveriges Natur 1925)

Naturen och fågellivet på de sänkta sjöbottnarna och den orörda högmossen.

Som en sista rest av den sänkta Horsjön återstår nu endast den s k Fröpölen
(=grodpölen), en liten 1 à 2 hektar stor göl i fräkenmaden invid Hädingestranden. Större delen av pölen är för övrigt överväxt med kaveldun. Detta skyddande, svårtillgängliga bestånd har ofta fått tjäna något av de tranpar till boplats, vilka varje sommar pläga hålla till på den vidsträckta Horsjömaden. Också sothöna och krickandhäcka understundom i Fröpölen. Maden har till största delen karaktär av starrbevuxet gungfly, mångenstädes med ruggar och snår av viden eller vanligt björksly.

Fågellivet på Horsjömaden ska helst ses och avlyssnas en tidig, vacker morgon i slutet av maj eller början av juni. Gå ned mot den stora sumpmarken, medan den lätta dimslöja, som vilat över kärret under natten, ännu håller på att skingras för solen, och luften är full av dofter från skog och mad med allt som växer och blommar här ute! I tallskog och björkhagar runt omkring sjunga bofink och lövsångare, men man hör också den senares nära frände, grönsångarens, egenartade rullande långdrill ochträdpiplärkans behagliga tongångar. Ute på själva den sanka kärrmarken bilda al- och björkbuskar, enar och torr fjolårsvass en snårig bård närmast skogskanten. Här ute möta nya fågelröster, kanske mindre konstnärliga än de nyss nämnda, men också behagliga att lyssna till: ärtsångarentömsmygenbuskskvättansävsparven m.fl.

Men nu spela starkare stämmor upp än småfåglarnas. En storspov har sett de misstänkta figurer, som komma vandrande ut på kärret, under gälla skrin kommer han seglande mot oss och får strax instämmande från flera andra håll, till en del långt bortifrån. Även en vipa går till väders, med ett egendomligt knirkande läte och diverse kast och flygkonster kommer också hon farande. Båda ha ägg eller ungar att skydda och ängslas för. Så talrika som på markerna kring själva Kävsjön är dock ingendera arten på Horsjömaden.

I sitt nuvarande skick är denna kanske framför allt beckasinernas och snäppornas rike. Både nu, och än mera till kvällen, om den blir ljum,  hörs enkelbeckasinens, "horsgökens", gnäggande högt uppifrån rymden ovan kärret och likaså grönbenansljudliga vårdrill. En frände till sistnämnda art, skogssnäppan, häckar här också i ett eller annat par, men icke som grönbenan långt ute i starrmaden, utan vid någon blöt kantlagg som gränsar till skogen. Sin boplats väljer nämligen skogssnäppan inne i denna; hon har den egendomliga vanan att lägga sina fyra ägg i något gammalt övergivet bo i ett träd, oftast i ett trastbo, ringduvebo, på taket av ett ekorrbo eller dylikt. På ett ställe, där starren står hög, kan det hända att en något större vadare lyfter framför oss för att med utbredd stjärt på låg höjd över marken sväva undan ett stycke. Det är brushanen, också den bofast här i mossen. Än regelbundnare än på Horsjömaden finner man honom på strandmaden sydost och söder om själva Kävsjön. I vilken omfattning arten för närvarande lever kvar är ovisst, men ännu vid tiden omkring sekelskiftet var ej blott den enkla, utan också den dubbla beckasinen tämligen allmän på Horsjömaden

I Qvarnö, gården invid östra stranden av maden, bodde då Frans Eriksson, som bland de samtida allmogejägarna vid Kävsjö mosse förmodligen var den ivrigaste skytten, men samtidigt även en intresserad och god iakttagare av fågellivet i alla dess former. Enligt av 'Frans i Qvarnö" till författaren meddelad uppgift hade han bl.a. iakttagit, attdubbelbeckasinerna, medan de vore allmänna, hade en formlig lek på Horsjömaden under de för arten sedan gammalt kända, säregna formerna.

Uppe vid dess norra ända lämna vi nu Horsjömaden för att över själva högmossen taga oss fram till Kävsjöns sydöstra strand. Just vad begreppet "högmosse" innebär, illustreras förträffligt av gränsen mellan mad och mosse. Den senares mäktiga torvbolster höjer sig så gott som omedelbart till 2 à 3 meters höjd över kärrplanet. Nere på detta växa utmed gränsen tämligen välutvecklade björkar, under det att högmossen endast bär martallar.

På toppen av ett dylikt dvärgträd kan man dock till äventyrs få se en liten gråbrun fågel sitta. Då och då höjer han sig fladdrande ett stycke i luften, samtidigt som han låter höra ett sångstycke med kvitter och korta drillar. Det är ängspiplärkan, mossens mest spridda, så gott som allestädes närvarande tättingfågel. Där högmossen är torr och stortuvig, kan också ljungpiparens långdragna, melankoliska vissling, obestämd och förtonande som ljudet av en eolsharpa, nå vårt öra - man uppfattar till en början knappt från vilket håll den kommer, ej heller om från när eller fjärran. Till sist blir man kanske varse fågeln på närmare håll än väntat, den har löpt på dybanden mellan tuvorna, men har nu kommit upp på krönet av en stor tuva och står vänd emot oss, visande den granna svarta bröstfläcken som avtecknar sig så vackert mot dräktens vita och gulspräckliga partier.

Vår väg över myren går förbi ett par stora, nog så typiska mossgölar, Vit- och Svartgölen. Skillnaden dem emellan är mycket mindre än namnen låta förmoda. Den förra har dock åtminstone på ena sidan en gles bård av låga, marvuxna granar, den senare omgives av helt öppna myren. Längs kanterna av båda växa stora ruggar av dvärgbjörk, men själva vattenspeglarna äro mörka och tomma, så när som på några glesa starrstrån eller blad av vattenklöver här och där närmast intill stränderna. Icke desto mindre tjäna de båda ensliga vattnen, där sommartiden sällan vare sig folk eller fä gå förbi, som fristad och uppehållsort för en del sjöfåglar, oftast knipa och krickand. I Vitgölen har jag en gång, den 24 maj 1902, iakttagit tvenne smålommar, som ännu ej hade ägg, men förmodligen hade för avsikt att stanna och häcka på platsen.

Efter de mödosamma kilometerna över högmossen nå vi äntligen fast mark, stå nu på den sandiga, tallskogsbeklädda strandbädd, dit ännu det tidiga 1800-talets Kävsjö nådde. Nu är det emellertid långt ut till den öppna vattenspegeln, mellan denna och den gamla strandlinjen har sjösänkningen på 1840-talet ej minst åt detta häll skapat en bred, flack strandmad. På sydsidan av Kävsjön har landvinningen efter sänkningen fått en mera egenartad och ovanlig karaktär. Här har utbildats ett omkring 2½ km långt och närmare 1½ km brett gungfly som både ifråga om landskaplig egenart och fågellivets artrikedom söker sin like i landet.

Att vi kommit till en fågelrik plats märker man genast på mångfalden av läten av olika slag, som ljuda från när och fjärran. Också här är det spovar och vipor, som höras mest; särskilt de senare äro mycket talrika på den sida av sjön - den östra - dar vi nu befinna oss, Samma är förhållandet på den norra. Under ett besök härstädes våren 1935 räknade jag vid ett tillfälle 17 st. Vipor omkring mig, en del på luften, de andra på marken. En fågelstämma som också numera överallt gör sig gällande i kören av läten från sjön, men som helt saknades för blott ett 20-tal år sedan, är skrattmåsensgenomträngande kirr-kirr-kirr. På tuvholmarna utanför östra stranden fanns i fjol en liten koloni av dessa fåglar bosatt, andra par hade sina bon på yttre delen av gungflyet. Den vanliga fiskmåsen och fisktärnan äro också - och detta sedan gammalt - bosatta i Kävsjön, men förekomma endast i ringa antal, något enda eller några få par. Också de pläga hålla till och häcka vid östra sjöstranden.

Särskilt på denna förekomma också några vadare-arter, som ingalunda kunna räknas till de vanligare i det inre av Sydsverige. På ömse sidor om Härsjön eller, såsom den också kallas, Häradsö-kanalens mynning - inom parentes sagt är kanalen här helt grund och oansenlig - är Kävsjöstranden mycket långgrund. Redan i början av sommaren bliva stora partier därav blottade; högre upp får den nästan vegetationslösa marken en torr och hård yta, närmare sjön förblir den blöt och slammig. Dessa stränder äro en omtyckt uppehållsort för en del smärre vadarefåglar. För att överhuvud komma underfund med vilka arter av dessa som under sommaren uppehålla sig vid sjön, finnes ingen bättre vaktplats än här.

Några små kortbenta vadare visa sig i kikaren vara kärrsnäppor. Arten är här häckfågel. Hör man riktigt noga efter, kan man möjligen också, trots kören av många andra och starkare läten, förnimma dess fina, sirrande vårläte från luften över strandmarken. En föga större vadare, som snabbt löper undan, då vi söka närma oss, är den lilla strandpiparen. I mitten av juni lägger honan av denna art sina fyra ägg i en liten grop på något torrt ställe just här på gallstranden.

Jämte grönbenan, som är allmän runt hela Kävsjön, se vi en något större och mera långbent snäppa vada omkring i det grunda strandvattnet. När den gå till väders under utstötande av ett ljudligt tju-tju känna vi genast igen rödbenan, vanlig vid kusterna, men ingalunda i det inre av landet. Även hon har sina boplatser på denna sidan sjön, i regel på torrare gräsmarker av hårdvallskaraktär. Också av våra inlandssjöars vanligaste vadare, drillsnäppan, häckar understundom något par utmed Kävsjön. Så genomtrampade som strandmaderna bliva tack vare mängden av beteskreatur, är det egentligen märkvärdigt, att någon äggkull i längden kan undgå att bliva förstörd. I alla andra avseenden har däremot i samband med den senare omtalade fridlysningen av fågellivet en stor förbättring inträtt, ej minst beträffande äggplundringen genom kråkorna. Då i samband med fridlysningen även anstalter träffas för kråkornas avlägsnande, ser man numera icke längre såsom förr skalhalvor efter sönderhackade och urdruckna fågelägg av alla de slag kanta stränder, dikesrenar o.d. Vid mina besök vid Kävsjön sommaren 1935 sågs icke heller en enda kråka på denna plats, där förut massor av dem plägade hålla till och häcka i tallskogen runt stränderna.

Kävsjöns förnämsta nuvarande prydnad bland simfåglarna är naturligtvis knölsvanarna. Under sträckfågelstiden i slutet av mars och början av april har sjön ju alltid varit en omtyckt och mycket besökt rastplats för stora skaror av svan, företrädesvis docksångsvanar. Även de knölsvanar, som legat här vid denna årstid, hava emellertid dragit vidare. Endast ett eller annat år - med säkerhet så t ex 1898 och 1917 - har tidigare något enstaka par stannat och byggt bo i sjön. Den stadigvarande bosättningen är av mycket sent datum, har tydligen kommit först som resultat av den totala fridlysningen av sjön. Sommaren 1935 häckade sålunda tre svanpar vid Kävsjön, av vilka två hade små bon ytterst på stora gungflyet.

Litet varstans ser man enstaka eller parvis simmande andfåglar pricka vattenspegeln, lockrop och snatter höras överallt från vatten och vassfält. Ojämförligen talrikast ärgräsanden, av vilken vi kanske redan fått se ett eller annat dunkransat rede i porsruggarna högre upp på stranden. Också andra sorters änder, respektive dykänder, häcka i färre antal vid Kävsjön, av gammalt stjärtand och kricka, men, som följd av fridlysningen, numera tydligen också skedand och vigg, vilka sommaren 1935 båda blevo iakttagna parvis i sjön. Starka skäl föreligga också att antaga att bläsandenhäckar.

I Kävsjön likaväl som i myrgölarna ute på mossen kan man givetvis också få se knipor. Även sothönans satta, mörka profil är numera ofta synlig på vattnet mellan vassruggama. Hon häckar både i de breda flaskstarrfälten på västra sidan om sjön och i den högbevuxna gölvegetationen på yttre delarna av gungflyet. Ännu vid sekelskiftet var sothönan en sällsynt gäst i Kävsjö mosse, de dåvarande allmogejägarna kände ej hennes namn. Också av skäggdoppingen förekommer nu i regel något par i Kävsjön, så även sommaren 1935.

Spovar, vipor, beckasiner, grönbenor och brushanar äro de som framförallt befolka stora gungflyet. Såsom ett mera tillfälligt fynd får väl räknas att jag här 1897 också fann bo med ägg av myrsnäppan, i normala fall häckfågel endast i vårt lands nordligare delar.

Sådana förhållandena icke minst efter fridlysningen gestalta sig vid Kävsjön, är det ganska naturligt att platsen ska verka tilldragande för rovfåglarna. Under mina besök härstädes sommaren 1935 iakttogs flera sådana arter. Fiskgjusen slog ofta sina lovar över den grunda, förhållandevis fiskrika sjön, där inga roddbåtar nu få störa friden.Ormvråkbivråksparvhök samt - vad är mera anmärkningsvärt - bruna kärrhökenblevo alla sedda över stora gungflyet, den senare t.o.m. samtliga de dagar i slutet av maj och början av juni, då jag besökte denna plats. Någon häckning blev dock ej konstaterad, ehuru åtskilligt synes tala för att sådan ägt rum.

Också flera av våra ugglearter uppträda ofta vid Kävsjön, våren 1935 blev självaberguven stundom sedd härstädes. Den vanliga kattugglan uppgavs ofta häcka i torvströfabrikens öppna torklador. Själv fann jag ute på den torra, tuviga högmossen väster om Hädinge en bale med kvarliggande skalhalvor efter en tidigare kläckt äggkull, vilken av skalstorlek och övriga omständigheter att döma. otvivelaktigt tillhörtjordugglan.

Vad som gör Store mosse och dess vatten så intressanta i ornitologiskt hänseende, är framförallt uppträdandet, respektive häckningen, av en del utpräglat nordliga arter, låt så vara blott i enstaka och sporadiska fall. De mest framträdande representanterna för denna grupp av fåglar äro myrsnäppan, halvenkla beckasinen, smålommen och bläsanden. Förekomsten av dessa arter torde stå i samband med och i viss mån betingas därav, att de under vårflyttningen alltid äro representerade av talrika genomflyttande och på platsen rastande individer. Ett dylikt förhållande predisponerar till enstaka pars kvarstannande. En annan grupp av Kävsjöfåglarna äro arter, som tidigare varit tämligen vanliga på många ställen i det sydsvenska inlandet, men som här sedan länge är stadda i försvinnande, ja redan försvunna från många uppehållsorter. Hit kunna räknas dubbelbeckasinen, ljungpipare och brushanen, ja, i viss mån kanske också kärrsnäppan, grönbenan och rödbenan.

Samtidigt som det stora mosskomplexet på grund av sin vidd, ödslighet och i vissa delar nordsvenska prägel kan locka och kvarhålla arter till de båda förutnämnda kategorierna, har det på senare tid - och väl framför allt genom de lugna förhållanden, som den redan omnämnda fridlysningen av fågellivet åstadkommit - till sist även nåtts av en del, länge i ökning och spridning stadda arter. Hit höra i främsta rummet skrattmåsen och sothönan, men också skäggdoppingen, hägern, ja själva knölsvanen torde kunna räknas dit. Det skulle icke alls förvåna, om Kävsjöfaunan i en nära framtid finge emottaga ytterligare tillskott genom en eller annan art av denna kategori, t.ex. brunand, rörhöna och kanske någon av de smärre doppingarterna.