Kring Furen, Flåren och Vidöstern

Med 7,5% invatten av landskapets hela areal är Småland näst Södermanland (med 8,4% invatten) vårt lands sjörikaste provins, men av länen står Kronoberg med 10,1 % invatten i detta avseende i särklass. Småland visar också en synnerligen rik provkarta på insjölandskap av mycket olika skaplynnen. Ett omväxlande sådant, på somliga ställen präglat av enslighet och nära nog ödemarksstämning, på andra av en gammal kulturbygds öppna, ljusa givmildhet, är det som omger de tre syskonsjöarna Furen, Flåren och Vidöstern. Skilda blott av tämligen smala näs ligga de sida vid sida, Furen längst i öster, Vidöstern i väster, övertvärade av länsgränsen mellan Östbo härad i Jönköpings och Sunnerbo härad i Kronobergs län.

Benämningen syskonsjöar är i detta fall mer än ett tomt ord. Alla tre äro nämligen restsjöar av Fornbolmens vida vatten, i vars bäcken de nu utfylla tre angränsande sydvikar. Ett nära hydrografiskt samband dem emellan består såtillvida, att Furen alltjämt avrinner till Flåren. Denna sjö återigen hade tidigare genom Toftaån sitt avlopp till Vidöstern, ända tills detta förhållande ändrades i samband med Furens och Flårens reglering vid mitten av 1929-talet, då sistnämnda sjö fick ett nytt, direkt till Lagan gående avlopp. Vidöstern genomflytes av Lagan.

Vidöstern och Flåren äro ganska ansenliga sjöar, vardera av omkring 56 kvkm:s ytvidd. Båda äro långsträckta, i nord-sydlig riktning omkring 2 mil långa, men på de flesta ställen av blott ett par kilometers bredd. De vidaste fria vattenytorna ha båda sjöarna i sin södra del, där bäckenen vidga sig kittelformigt och där också de flesta öarna äro belägna. Flåren är i sin norra ända klynnelikt delad i en östlig och en västlig gren, mellan dessa skjuter ett brett, höglänt landparti ned, den senare omnämnda Högåsen. Furens ytvidd är endast omkring tredjedelen av de andra sjöarnas och dess bäcken mera samlat, knappt 7 km långt och högst 2½ km brett. Alla tre sjöarna äro till större delen tämligen grunda. I Vidöstern går dock en smal, men väl markerad djupränna fram ett stycke utanför den östra strandlinjen, ja på ett ställe i norra delen av sjön uppges t.o.m. ett djup på 35 m vara funnet.

Hela sjöområdet ligger ovanför den marina gränsen. Sand och morängrus, det senare på somliga ställen rikt på stenar och block, bildar den vanligaste grunden på sjöarnas botten och stränder, där ej själva klippgrunden går i dagen i form av kupoler och stenryggar, vilket bl a är fallet på ett flertal smärre öar och rev i alla tre sjöarna. I norra delen av Vidöstern är sjöbottnen liksom ock stränderna här och där lerhaltiga. Leran i Vidöstern ger denna en yppigare , mera s.k. eutrof vegetation än syskonsjöarnas och skapar därmed också förutsättningen för ett rikare fågelliv än i dessa.

Då såväl de tre sjöarnas bäcken som deras tillflöden äro belägna inom det västsmåländska järngnejsområdet, äro vattnen rika på järnhydrat och betingelserna för uppkomsten av sjömalm gynnsamma. Tidigare har också fångst av sådan malm ägt rum, framförallt i Vidöstern, där den först upphörde 1934. Masugnen vid Åminne station invid västra Vidösternstranden var jämte Huseby masugn, också i Småland, de två sista i Sverige, som begagnade sjömalm vid järnframställningen.

Innan vi återkomma till sjöarna må några ord ägnas åt den förutnämnda Högåsen eller, såsom den oftast kallas på ortens språk "Högatåget". Av gammalt har denna plats haft rykte för stor naturskönhet. Liksom en del andra markerade höjdpartier med vid utsikt över omgivande bygd, t.ex. Ölmesberg och Enskällarbo berg i Västbo härad, var Högatåget förr en omtyckt vallfartsplats för ortsbefolkningen, värnamoborna häri inräknade. Genom vackra skogsbestånd och hagmarker kom man upp till solöppna, blomsterrika lövängar kring småställena längs åsryggen, där god, frostfri jord tidigt lockat till bosättning. På högsommaren prunkade här de vackraste ängsblommor, jättestora smultron inbjödo till plockning och senare hasselbuskarnas nötter. Av Högatågets tidigare skönhetsvärden finns numera föga kvar med undantag av den oförstörbara, vida utsikten, som särskilt åt söder, över sjön Flåren, är storslagen. Av de gamla lövängarna återstår blott reminiscenser, där dock örtfloran fortfarande kan ge en antydan om gångna tiders prakt och artrikedom. I skogsbestånden såväl som bland lövängarnas solitärer har avverkning gått hårt fram, ej minst bland gammalekar och annan lövskog på västra sidan av åsen, där markerna förr hört till Lundboholms fideikommiss, men, sedan detta för några år sedan avvecklats, övergått i mindre förpliktande och traditionsbundna händer.

Furen

Furen är en medelstor sjö av tilltalande, men på intet vis ovanlig typ. Smärre bukter med lite vass finnas, men i stort sett är sjön fattig på vegetation av detta slag. Av visst botaniskt intresse är förekomsten av den tämligen sällsynta lilla gula näckrosen på ett ställe i sjöns sydöstra del. Här och där möta oss sandiga strandpartier, men vida oftare en stenig, blockrik klapperstrand. På en del långgrunda ställen blottas vid de djupa lågvatten, som sjöregleringen medför på eftersommaren, massor av ur vattnet uppskjutande block.

Med undantag av några småholmar strax invid stranden i Furens sydöstra del finns blott en verklig ö, den utanför västra sidan belägna Klättö. Ett stycke söder om denna ligger ett smalt, omkring 50 m långt och ett par meter högt stenskär med lågvuxna träd i skrevorna mellan kalhällarna. Till ön och skäret borta vid Furens helt obebodda västsida är det mesta av det intresse knutet, som sjöns fågelliv har att bjuda. På södra stranden av Klättö står en tall, i vars krona ett bo av fiskgjuse tronar, och skäret är, om icke den enda, så i varje fall den förnämsta häckplatsen för sjöns stam av fiskmåsar och fisktärnor. Sommaren 1945 bodde här också ett par havstrutar, allt enligt uppgift av en vid sjön bosatt fågelkunnig jägare och naturvän, lantmätare Helge Wennberg, som också såg trutboet med de tre stora äggen. Någon kläckning av dessa ägde dock inte rum. Varje år brukar också ett storlompar ha sitt bo på skäret. I övrigt kan nämnas att den mindre strandpiparen förekommer vid Furen liksom fallet är vid de båda andra sjöarna.

Flåren

Flåren, den mellersta vattenytan i vår sjötrio, är svårtillgängligare än systersjöarna, dess folktomma stränder ha i stort sett en ödsligare prägel. Flera av de till ett 40-tal uppgående småholmarna, varav de flesta ligga utmed västra sidan av sjön, äro höga, brant uppstigande klippöar, vilket i sin mån förstärker intrycket av vildmarkssjö. Den södra delen av sjöbäckenet övertväras i nord-sydlig riktning av en markerad åsbildning, som bildar långa, smala, både från norra och södra stranden uppskjutande bryggor, uppbyggda av renspolat, grövre rullstensmaterial och här och där vidgade till små holmar med en sparsam trädvegetation av tall, gran och al.

Också i Flåren blottas vid lågvatten på många håll fula blockfält, en verkligt beklämmande syn visar då t.ex. ett strandparti utanför Stadsvik på västra sidan av sjön. Liksom Furen är Flåren på det hela taget en vassfattig sjö. Ett mera påfallande undantag från denna regel utgör den vik, som bildar sjöns nordöstligaste del, i vilket Edsån utmynnar.

Stränderna kring Flåren är till övervägande del klädda med skog, mest av gran och tall i växlande proportioner, men här och där också med ett starkt inslag av björk. Närmast vattnet växer ofta en rand av alar, särskilt är detta fallet på många av öarna. Av ädla lövträd ser man ej mycket utifrån sjön. En och annan gammalek eller de spretande, ljuslövade grenarna från någon enstaka boks krontak kan man dock alltjämt skönja i barrskogen på östra Flårenstranden, där en gång Smålands kanske namnkunnigaste ollonskog, det berömda, närmare 700 hektar stora Edbohult var beläget. I en kartbeskrivning från 1786 heter det, att skogen bestod av "alla sorters skog, men i synnerhet ek och bok". I Edbohult kunde under goda ollonår ända till 2000 svin släppas på höstbete. Den stora uthuggningen av skogen ägde först rum på 1800-talet, kanske t.o.m. i huvudsak under seklets senare hälft. Vid sekelskiftet hade den gamla ollonskogen till största delen ersatts med vida hyggestrakter, där blott enstaka träd, företrädesvis björkar funnos kvar. Tydligen har dock självsådd av både gran och björk snabbt infunnit sig, ty det nutida Edbohult består till övervägande del av frodigt växande granskog med inslag av björk.

Fågellivet i Flåren, varom herr Simon Johansson i Bor givit mig flera värdefulla upplysningar, är tämligen rikt, vilket ifråga om ett flertal arter: häger, storlom, knipa, stor- och småskrake, fiskmås, fisktärna samt bland rovfåglarna glada och fiskgjuse, väl dels beror på sjöns relativt stora fiskrikedom, dels på de goda, ostörda häcklokaler, som de många holmarna och ödsliga stränderna erbjuda. Till de här uppräknade arterna komma givetvis också gräsand och kricka för att ej nämna den allestädes utmed stränderna allmänna drillsnäppan. Även skäggdoppingen och sothönan förekomma numera i sjön. Enligt meddelande, som välvilligt lämnats mig av Lennart Williams i Ljungby, skola f.n. två gladpar häcka vid Flåren, ett på en holme i norra delen av sjön och ett på Flattingenäset i den södra. Vid Flattinge uppges glador ha häckat under minst 30 års tid. Det mest använda boträdet är en grov al, tidigare ha två stora björkar omväxlande varit använda. För fiskgjusarna tycks Flåren vara mycket tilldragande, flera par häcka såväl på dess östra som västra sida. På den senare funnos så t.ex. för några år sedan 4 bebodda fiskgjusebon enbart mellan Flattingenäset i söder och Toftaåns mynning i norr.

Vidöstern

Vidöstern är i många avseenden olik Furen och Flåren. I motsats till dessa omges Vidöstern till större delen av öppen, odlad bygd eller av ängs- och hagmarker, där lövskogen är den helt dominerande. Särskilt vackra och omväxlande marker av detta slag finnas kring de gamla herresätena Toftaholm och Erikstad, belägna på respektive östra och västra sidan av sjöns södra del samt på södra delen av sjöns största ö, Färjansö. Vid Toftaholm står en av landskapets större ekar, den 8 m i omkrets grova s.k. "Smålandseken", nu fridlyst tillika med ett dussin andra jätteekar på gårdens ägor. Blott på få och relativt begränsade platser gränsar barrskogsklädd utmark till stränderna. Ett anmärkningsvärt undantag från denna regel utgör Långö utanför Toftaholm. På norra delen av denna ö finns ett 10 hektar stort, nära nog urskogsartat bestånd av 150-200årig gran och tall av dimensioner, sådana som man numera mycket sällan får se. Det vore i högsta grad önskvärt, att detta bestånd, som tillhör Strömsnäs Bruks Aktiebolag, kunde få bli bevarat som fridlyst naturminnesmärke.

Från alla håll är sjön lättillgänglig. Den steniga, blockrika och samtidigt vassfattiga strandtyp, som i Furen och Flåren har så stor utbredning, förekommer i Vidöstern blott i ringare omfattning, företrädesvis i sjöns södra del. Om lerorna i dess norra del är redan talat. På de flesta ställen finns närmast ovan vatten linjen en smalare eller bredare bård av sand, som ofta också fortsätter ut i vattnet i form av vackert vattrade sandgrund. Ovan sandstranden vidtager vanligen mer eller mindre sank mark med gräs, albuskar och framförallt pors. Särskilt vid Tånnöstranden, men också på flera andra platser ha dessa porsängar stor utsträckning. På andra ställen, särskilt på sjöns västsida, som överhuvud taget är fattigare på sand och rikare på lera än den östra, övergå vattnets höggräsbälten utan någon skarp gräns i madens eller kärrängens växtformationer. Fastän Vidöstern och dess stränder kanske icke kunna räknas till det typiska sydvästsmåländska floraområdet, börja dock redan här vissa s.k. atlantiska arter uppträda, t.ex. klockljung och ofta också höstklocka (Gentiana Pneumonanthe) med dess toppställda, praktfulla djupblåa blomma. Längs sjöns högvattenslinje finner man på många ställen den lilla, säregna umbellaten spikbladet (Hydrocotyle vulgaris), vår enda inhemska växtart med sköldlika blad.

Vattenvegetationen är mycket rikt utvecklad. Både fastlandsstränderna och öarna, av vilka sjön har omkring ett 15-tal, därav tvenne, Tånnö-ö och Färjansö, av ansenlig storlek, kantas i regel av kraftiga vassbälten. Ofta bestå dessa så gott som uteslutande av bladvass, i andra fall bildar denna en yttre zon, som inåt eller mera oregelbundet förbytes i fält av s.k. trind- och ledvass (Scirpus lacustris och Equisetum fluviatile). På somliga ställen ingå också bredbladigt kaveldun, svärdslilja och högväxta starrarter (Carex gracilis, C. Rostrata m.fl.) i vassarna. Också den av flytblads- och submersa arter bestående vattenvegetationen är väl utvecklad: gul och vit näckros, nate och igelknopp av flera slag - främst kanske Potamogetum perfoliatus och Sparganium Friesii - vattenpilört (Polygonum amphibium), flytranunkel m.fl. I synnerhet på tre ställen i sjön finnas vassområden av stor omfattning: i den innanför Tjutö belägna Tjutarydsviken, utanför södra sidan av Tånnö-ö samt i sundet mellan Färjansö och Hångerlandet.

Naturförhållandena i och kring Vidöstern, främst de stora vassarna och den rika vattenvegetationen i övrigt, skapa goda betingelser för det art- och individrika fågelliv som varit och alltjämt är utmärkande för denna sjö. Samtidigt som vissa dess delar komma den verkliga s.k. fågelsjön nära, ha andra en kargare prägel, vilket gör, att fågelarter med helt olika fordringar på miljön här kunna leva, om icke precis tillsammans, så dock mellan stränderna av samma sjö.

Ännu omkring sekelskiftet var fågelfaunan i Vidöstern ganska likartad med den i Furen och Flåren, d.v.s. sammansattes huvudsakligast av de arter, som av gammalt varit karakteristiska för sjöarna i det småländska urbergs- och moränlandskapet. Redan nu gav emellertid sjöns rikare vassvegetation och mera omväxlande stränder betingelserna för ett något artrikare djurliv.

Bland vadarna var då , liksom allt fortfarande är fallet, drillsnäppan vanligast, men på för dem lämpade, sumpiga strandpartier funnos därjämte storspov, tofsvipa och enkelbeckasin samt av småfåglar sådana som t ex buskskvätta, sävsångare och sävsparv. Någon gång minns jag mig ha träffat skogssnäppan utmed Vidösternstranden och under en andjakt omkring 1910 sköts vid Ljungstorpsviken söder om Hånger en småfläckig sumphöna. Också ett par i Sydsveriges inland mindre allmänt utbredda vadararter ha, så långt jag kan minnas tillbaka, funnits vid sjön, den mindre strandpiparen och rödbenan. Den förra fanns då liksom nu på snart sagt alla sandiga eller smågrusiga strandpartier av större utsträckning, t.ex. på Lagadeltat i norra änden av sjön, på sydänden av Färjansö, nordänden av Långö m.fl. platser. Rödbenan häckade förr med flera par på Vidösterns nordligaste ö, den förhållandevis höga, nästan trädlösa Tjutö. Hon delade här häckterräng med en gles koloni av fisktärnor, båda arterna bodde på öns högsta del i en hårdvallsartad terräng med smärre, uppskjutande partier av kal klippgrund. Tjutö var f.ö. tillhåll och häckplats för många fler slags fåglar, både sjöfåglar och andra. Några fiskmåsar brukade bo på öns små klippformationer. Under de täta, ymnigt förekommande enbuskarna kunde man finna bon av änder och småskrak och uppe i buskarna sådana av hämpling, ärtsångare, törnskata m.fl. T.o.m. storlommen lade vid denna tid stundom sina båda ägg vid Tjutöstranden och på den låga, något sumpiga, av Tjutarydsvikens vasshav omgivna udde, som bildar öns nordspets, hade sjöns största dåtida raritet, svarttärnan, sin häckplats. (Äggkull från Tjutö finns nu på Fågelmuseet i Jönköping.) Redan omkring eller kort efter sekelskiftet flyttade svarttärnorna från Tjutö till ett av videbuskar beväxt och av vidsträckta vassar omgivet grund söder om Tånnö-ö, där de torde ha levat kvar till omkring 1910, då de helt övergåvo sjön.

Motorbåtstrafik och campingliv, småstugubebyggelse på närbelägna stränder etc. ha efterhand kommit mycket av äldre tiders fågelliv på Tjutö att försvinna. Någon fisktärnkoloni finns här ej mera, men väl på ett par småholmar längre söderut i sjön. Sommaren 1947 såg jag så t.ex. över ett dussin tärnbon och några fiskmåsbon på en liten holme utanför västra stranden av Tånnö-ö. Rödbenan finns kanske fortfarande med något par kvar på själva Tjutö, men f.ö. häckar denna snäppa nu på flera andra ställen i sjön: vid Tjutarydsviken, på sydstranden av Tånnö-ö m.fl. platser. Liksom de i det följande omtalade "fågelsjöarterna" tycks den höra till dem som ökat.

Bland andfåglarna ha inga iögonfallande förändringar skett ifråga om artsammansättningen. Gräsanden dominerar starkt, men kricka, bläsand, knipa, småskrake och storskrake äro tämligen vanliga. Av bläsand gjordes bofynd både våren 1945 och 1947. Snatteranden uppges av O. B. Rydholm på 1870-talet ha blivit iakttagen i Vidöstern, men är ej känd härifrån i senare tid.

En genomgripande förändring och anrikning av Vidösterns fågelfauna har invandringen och den snabba ökningen av en rad s.k. slättsjöarter inneburit. Ungefär vid samma tidpunkt då svarttärnan försvann från sjön, tycks skrattmåsen ha inkommit. År 1910 såg jag de första "brunhuvudena" i sjön och fann också ett bo med ägg på samma grund söder om Tånnö-ö, där svarttärnorna tidigare varit bosatta. Skrattmåsarna ha senare oavbrutet ökat och äro nu säkerligen de mest synliga av sjöns samtliga fågelarter. På det nyss omtalade grundet, där första boet blev funnet 1910, fanns sommaren 1947 minst ett 40-tal bon. Några år efter sekelskiftet kommo också sothönan och skäggdoppingen till Vidöstern, där särskilt den senare arten mycket snabbt ökade. Sommaren 1938 såg jag så t.ex. över ett 20-tal doppingbon vid stakning med en eka tvärs genom Tjutarydsviken innanför Tjutö. De stränga vintrarna 1940-42 reducerade starkt både sothöns- och doppingbeståndet, men återhämtning har senare till viss grad ägt rum. Sommaren 1940 häckade ett knölsvanpar i den täta vassen mellan Färjansö och Hångerlandet, en episod som dock hitintills tyvärr icke visat sig vara inledningen till en fast bosättning av denna art i sjön. Ett år senare, sommaren 1941, fann jag ett bo med ägg av rörsångaren i tät vass vid västra Vidösternstranden 1 km norr om Åminne, så vitt jag vet det första bofyndet av denna fågel i hela denna del av Småland. Till de nyinkomna "fågelsjöarterna" får väl också hägern räknas, av vilken en liten koloni på 5 á 10 par sedan ett tiotal år tillbaka funnits i det gamla, tidigare omnämnda urskogsartade beståndet av tall och gran på norra delen av Långö, väster om Toftaholm. Efter allt att döma häckar hägern också någonstans i närheten av sjön Flårens nordända, där flera årsungar sågos utmed sjöstranden sommaren 1949. Väl icke i själva Vidöstern, men på de sumpiga maderna utmed den i sjön utfallande Toftaån, öster om Toftaholm, har Lennart Williams sommaren 1943 iakttagit årsungar av brun kärrhök . en mycket märklig iakttagelse, då något säkert fall av arterna häckning i denna trakt förut icke varit känt.

Bilden av Vidösterns fågelliv vore ofullständig utan några avslutande ord också om några andra fåglar. Såväl fiskgjusen som gladan ses alltjämt ofta över sjön. Båda ha boplatser på de skogiga öarna och stränderna i södra delen av sjön, ja, ett gladpar uppges t.o.m. under senare år ha häckat strax norr om Värnamo. Även ormvråk och bivråk voro särskilt förr vanliga, av den senare minns jag tidigare bofynd både i närheten av Tjutaryd på västra sidan av sjön och från näset mellan Vidöstern och Flåren. Korpen, slutligen, har, glädjande nog, hitintills kunnat hålla sig kvar vid sjön, en boplats finns bl.a. i gammalskogen på Långö.

För en naturälskare och fågelvän, som på kort tid vill se det mesta möjliga av Vidösterns natur och fågelliv, kan en båtfärd, t.ex. med utgångspunkt från Toftaholm, anbefallas med anhalter på följande platser: Långö, med besök i urskogsbeståndet på öns norra del, Färjansö, med rundvandring på öns södra del och besök vid det vassfyllda sundet mellan denna och Hångerlandet, skrattmåsgrundet söder om Tånnö-ö och den sydligare av småholmarna väster om samma ö samt slutligen Tjutarydsviken och Tjutö.


 Då och nu - en jämförelse

När man läser Wibecks gamla dokument om sjöarna Furen, Flåren och Vidöstern slås man omedelbart av hur lika förhållandena är idag vad fågelfaunan beträffar. Visst finns det vissa skillnader i artsammansättningen men dessa är i stort marginella och för flertalet fågelarter verkar bestånden ha överlevt på en någorlunda konstant nivå. För ett ganska begränsat antal arter har dock numerären skiftat betydligt. Någon art har försvunnit, men än fler arter har invandrat och ökat i antal. Jag har valt ut några exempel. Men eftersom exakta siffror från undersökningar från början av seklet och från idag inte finns tillgängliga för mig, kan jag bara göra grova antaganden och reflektioner grundade från de erfarenheter jag själv har från några års planlöst skådande vid sjöarna.

Att knölsvanen häckade, om än tillfälligt, i Vidöstern 1940 var säkert en ganska "tung" händelse för dåtidens ornitologer. Man kan jämföra dagens svenska population på över 5000 par mot 1920-talets uppskattade 310 par, som då mestadels uppehöll sig omkring Mälardalen. Under 40-talet spred sig dock arten snabbt i södra Sverige och idag häckar ca 3-5 par i N Vidöstern.

Kanadagåsen, som idag är allmän i alla tre sjöarna, nämner Wibeck inte. Den inplanterades i början av 30-talet vid Kalmarsund. Under de följande årtiondena gjordes nya inplanteringar i bl.a. Blekinge och Närke och idag är den som bekant mycket vanlig.

Enligt Wibeck tycks småskraken ha varit betydligt talrikare för 50 år sedan jämfört med idag. Den uppges t.o.m. ha häckat tämligen allmänt. Enligt litteratur ska arten faktiskt ha ökat något i Sverige sedan 50-talet, men i Furen, Flåren och Vidöstern har mig veterligen ingen häckning konstaterats de senaste 15 åren. Idag ses arten endast med något enstaka par under häckningstid, framförallt i Flåren. Storskraken kan dock sägas vara en ganska vanlig häckare i alla tre sjöarna, även om häckningar förekommer bristfälligt i årsrapporterna. Under senhöst och fram tills isen lägger sig, kan man se flockar på hundratal fiskande individer. I norra Flåren har flockar på över 500 ex setts under flera vintrar.

Den art som på tydligaste vis skiljer fågelbilden från 40-talet mot nu är utan tvekan den röda gladan. Då var den en rovfågel som häckade med flertalet par runt sjöarna sida vid sida med fiskgjusen. Bara i G-län fanns under 40-talet 25-45 par och arten höll en god stam ända in på 60-talet. Sedan minskade arten snabbt p.g.a. förföljelse och miljögifter och försvann hos oss helt som häckfågel i början av 70-talet. Idag finns arten i stort sett bara kvar i Skåne, där den har ökat kraftigt på sistone. I våra trakter dyker den bara upp som tillfällig gäst med något års mellanrum, främst i april och augusti. Men förra sommaren häckade ett gladpar i Södra Ljungadalen sydost om Ljungby.

Fiskgjusen tycks däremot ligga kvar på i stort sett samma nivå nu som för 50 år sedan. I norra Flåren finns fortfarande 4-5 par och ytterligare något par i Vidöstern. Vid en kanottur i Furen i somras kunde jag konstatera att tallen på Klättö finns kvar, men inte boet. Gjusen lär ha häckat vid ön in på 80-talet, men de senaste åren har jag inte sett något som tyder på häckning vid Furen. Tydligen är fiskgjusen ganska tolerant mot de många fritidsbåtar som i allt större utsträckning navigerar på sjöarna.

Mindre strandpiparen förekommer alltjämt som häckare vid åtminstone Furen och Vidöstern. Arten lär ha ökat betydligt i takt med att fler och fler grustag (där fåglarna gärna häckar) har brutits. Därför blir man inte förvånad om man stöter på den på någon strandäng. Förvånad blir man däremot om man hittar ett svarttärnebo. När man vid sekelskiftet fann svarttärnehäckningar i Vidöstern var arten fortfarande relativt allmän i Skåne och på Öland och Gotland. Omfattande utdikningar i södra Sverige av våtmarker ledde dock snart till en tillbakagång som i sin tur gjorde häckningsplatser i randen av utbredningsområdet (som Vidöstern) mer sårbara. Idag ser vi bara ett fåtal tärnor på genomflyttning, främst i slutet av maj och i augusti.

En art som gick framåt starkt för hundra år sedan är sothönan. Den förekom tämligen allmänt i alla tre sjöarna, men har minskat betydligt de senaste decennierna. Några kalla vintrar under 1980-talet kan ha gjort arten fåtalig, men den finns förmodligen kvar som häckare i vissa delar av Vidöstern.

Wibeck skriver med upphetsning om ett bofynd av rörsångare vid Vidöstern 1941. Faktum är att en bit in på 1900-talet fanns arten bara i Skåne och i Svealand. Men på 1950-talet exploderade rörsångarstammen och fanns snart i de flesta vassruggar i södra Sverige. Idag är arten en av de vanligaste i våra slättsjöar.

Lars Petersson - augusti 1996

Källor: Birds of Europe, the Middlle East and North Africa
Sveriges fåglar, 1990